Ensam

Drömde mardrömmar just. Jag grät då jag pratade med Janne direkt efteråt i telefon. Jag grät inte i drömmen, jag kunde inte. Fasten jag saknade han... Saknade han så det gjorde ont. Men jag kunde inte. Han var borta där, borta som i död. Dom ville jag skulle rita ut mina känslor... jag visste vad jag ville rita. Ett par händer som skulle ta mig från allt som tog ont. Men pennan och jag kunde inte, det var som en spärr. Och jag blir förfärad för att jag inte kan få ut något. Och allt är väll mörkt och jag märker att den sista personen i rummet just lämnat mig. Sätter mig ner och inser hur ensam jag är. Då kommer händerna från under sängen och tar tag i mina anklar... jag tänker gruggis. Klart blir jag rädd för det finns inget på jorden som skrämmer mig så mycket. Men vad jag gör är att jag tänker "men ta mig då... döda mig!" för jag kände att jag inte hade något kvar ändå. Så ensam var jag. Det är det som skrämmer mig. Så när hon klättrade upp på mig och stirrade mig rakt i ögonen kände jag bara "men gör det då... NU!"
Man brukar ju säga att just då man dör så vaknar man... Antar jag dog i drömmen. Men vad gör det åt mitt liv nu när jag sitter här nära att gråta igen för att jag vaknar ensammen? Är det något jag är mer rädd för än gruggisar så är det ju känslan av att vara helt övergiven. Tänk om alla skulle lämna en, vänner och familjen. Vad skulle man göra? Inte vet jag om jag hade orkat med livet länge.
För att må bättre så startade jag spotify för att lyssna på någon musik som får mig att må bra. Valde Jack Johnson, vet att han talar om gamla tider. Men jag kände att han får gärna sjunga mig lugn resten av natten. Blir nog bra det här ska ni se. Eftersom jag ville ha ut så mycket som möjligt av allt. Utan att tänka så mycket på detaljerna så har jag ju bara skrivit på. Och jag kommer nog inte orka redigera skiten. Den får vara som den är. Otydlig och diffus Där har man mig ibland. Så det får ni leva med.